I texten håller Habackuk en dialog med Gud. Han ser ingen mening i det som sker, ännu mindre Guds handlande. Man kan säga att Habackuk uttrycker den allmänmänskliga funderingen kring tillvaron och varför den ser ut som den gör, och var Guds plats i den finns. Gud svarar på detta och säger att det är han som använder de fruktade babylonierna som sitt redskap och tiden måste få ha sin gång. Gud säger att han förvisso använder babylonierna som ett redskap för tillfället, men de är fortfarande skyldiga till en rad synder: allt ifrån avguderi till sociala orättvisor. För denna synd kommer babylonierna, när tiden är inne, att få sitt eget straff. Återigen är det som i övriga kapitel, förräderi, svek och ondska, så man kan ju verkligen undra vad det är som gör att en religon har ett så starkt fäste i mänskligheten.
L.I.Lorian de saade i sanningens tjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar