Viljan

Hela fenomenvärlden, den vi upplever med våra sinnen, ja, vi skulle i enlighet med påståendet i slutet av denna sida säga, skapar, rymmer oerhörd energi bunden i galaxer av stjärnor. Denna energi är ett själlöst fenomen utan rationella avsikter eller syften, en fullständigt opersonlig kraft. Jag drog mig emellertid för att använda begreppet "kraft", eftersom detta ord förknippas med naturvetenskaperna, vilka alla undersöker fenomenvärlden, den empiriska världen. Det handlade ju ytterst om tinget i sig och därför använde jag begreppet vilja, något som i vanligt språkbruk förknippas med avsikt, vilket kan verka förvillande. Denna vilja tog sig ibland också uttryck i kampen för överlevnad; hos mig framstår den tydligast i träningsvillighet. Också i naturen var den synlig i form av naturfenomen som vattenfallets och fontänens rörelse.
Om man nu ska ha några åsikter i ämnet fenomen, så är det väl ganska uppenbart att det går ej att tyda som extrema uppenbarelser. För att se stjärnor så behöver man en övermänsklig förmåga, vem vet, har jag den, nej troligtvis inte. Men jag vet vad jag förmår, och det är en okuvlig inställning på att må så bra som möjligt. För att sedan prestera det yttersta i min utövning, det har jag inga som helst problem med. Man skulle kunna uttrycka det så att begäret alltid är riktat mot något, det är alltid något som begärs och detta begärs av någon, jaget, det blir alltså jag som begär. Begäret kan således inte särskiljas från det som det begär.Jag skulle också kunna skriva:Men vår egen vilja är bara en aspekt av den överpersonella viljan som är en enda och allomfattande. Och denna överpersonella vilja framträder för oss objektiverad i de olika individuella företeelserna, av vilka vår egen kropp alltså är en. Tinget -i- sig är alltså ett enda, nämligen viljan, och den framstår som alla individuella fenomen för oss genom att stöpas i rummets, tidens och kausalitetens former:s lika värde.

L.I.Lach