Paus

Gräsklipparen slutar sitt spelande med grässtråna,
men bara ett par minuter.
Sen tränger sig ljudet av en skarp metallisk återklang,
som ett eko genom orgelpiporna i kapellet.

Omsluter det sista av de strån som kommer i dess väg,
runt längs långlinjen utmed planens vita linje.
Yttervärldens publika åskådare ser med genomskinlig
skärpa, som kämpar i skuggans pianissimo.

Slutligen avfärdas fasen med ett sus genom
dom kraftiga knivrullarna med ett klipp.


Dags att lägga sig, ovillkorligen med en gång...gäsp!


L.I.Lönsaker

Hursa

Ja vad var det jag skrev på Facebook, jo ett avskedsbrev, det var inget av allvarlig karaktär, men tillräckligt för att se om folk läser det man skriver, och uppenbarligen så läses det en hel del bland gemene man. Så brevet i fråga var helt enkelt ett bevis på att tar man till ett kraftfullare språk eller en djupare tanke, så får den större genomslagskraft. Såvida man inte blir genomskådad. Det är ju inte meningen att uppröra känslor, bara så där. Fastän man kan ju ta avsked i mångt och mycket här i världen. Jag har idag suttit och gått igenom papper angående min tilltänkta, framtida pension och den ser faktiskt ljus ut, bara man får ett godkännande från Kommun också, dom har ju ett finger med i den delen av arbetssituationen, det är ju inte bara att sluta arbeta, så där med en gång, några av samhällets kvarnar måste ju ha sin gilla gång. Man kan ju hoppas att till nästa år att det blir klart med pappersarbetet och diverse påskrifter från min och deras sida.

Så än blir dom inte av med mig.

L.I.Lension

Moln

Hör suset av det regn som strilar
ner i stuprörets insida, det är nu
nya rör som regnvattnet rinner
ner i underjorden. En jord där
vi alla har ett ansvar att förvalta.

Vilken egendomlig röst, har hört
den ett par veckor nu, kallar på
dig, den är rofylld, vet inte om
det är en fråga eller ett omen.

En mast glider fram utan någon
båt, vad bär detta tecken med sig.

I ett koppel av solstrålar, så ser
jag månljuset kasta någon som
liknar en skärva, möjligt om en
liten sådan.

Förste styrman var jag, kunde
inte segla, men gjorde det ändå.
Det liknade en kanot, långt
bortom horisontens land.

Gräset har rest sig, för ännu
ett klipp från den gröna vid-
undret. Fasansfullt var att
komma i dess väg.

Ropade en snigel på väg
i en fart som var långsam
men ändå hade ej bråttom,
för det har ju ej vi sniglar
bakom tankens fasader vi
liksom inte rår för att vi är
som vi är, långsamma.

Här är jag lycklig, ingen
som påverkar vad jag
tänker och vad jag skriver
ingen kommenterar det
heller av medkänsla
det skapar en viss känsla
av tomhet, kan tyckas.
Man borde lyckas
att få någon att känna
nåt fint, med det som
kommer fram ur det innersta
hjärn-rummet. Få skall vara
kallade, men ännu färre
utvalda.


L.I.Lafakel