Minerva

Han hade ett egenartat ansikte med Ögon som Minervas fågel under en högvälvd tung panna med lugg... Hans hårda men känsliga ciselerade näsa, faunmunnen som omgavs av stripigt franskt bockskägg, med ett ord: hans ansikte fängslade svenskarna till den grad att alla måste titta ditåt där han satt. Han gick mjukt och tyst som en björn och hade en småländsk sjömans gängliga figur. Man kom att tänka på skeppsbrott och slädfärder när han kom in i ett rum. Men han förde tanken till annat också. Han kunde le precis som Velázqueź vingud och gapskratta som en rallare...sålunda var det ett utdrag om A. Engström, min likhet med A.E. är nog ej särdeles stor, men jag högaktar dom stora inom svensk författarskap, för jag en gång trodde mig hava sådana egenskaper som en stor författare skall hava. Mig skall intet fattas, men tyvärr i detta fall gör det nog det.

L.I.Lengström