Moln

Hör suset av det regn som strilar
ner i stuprörets insida, det är nu
nya rör som regnvattnet rinner
ner i underjorden. En jord där
vi alla har ett ansvar att förvalta.

Vilken egendomlig röst, har hört
den ett par veckor nu, kallar på
dig, den är rofylld, vet inte om
det är en fråga eller ett omen.

En mast glider fram utan någon
båt, vad bär detta tecken med sig.

I ett koppel av solstrålar, så ser
jag månljuset kasta någon som
liknar en skärva, möjligt om en
liten sådan.

Förste styrman var jag, kunde
inte segla, men gjorde det ändå.
Det liknade en kanot, långt
bortom horisontens land.

Gräset har rest sig, för ännu
ett klipp från den gröna vid-
undret. Fasansfullt var att
komma i dess väg.

Ropade en snigel på väg
i en fart som var långsam
men ändå hade ej bråttom,
för det har ju ej vi sniglar
bakom tankens fasader vi
liksom inte rår för att vi är
som vi är, långsamma.

Här är jag lycklig, ingen
som påverkar vad jag
tänker och vad jag skriver
ingen kommenterar det
heller av medkänsla
det skapar en viss känsla
av tomhet, kan tyckas.
Man borde lyckas
att få någon att känna
nåt fint, med det som
kommer fram ur det innersta
hjärn-rummet. Få skall vara
kallade, men ännu färre
utvalda.


L.I.Lafakel