Prinsessor

Gång efter annan så brukar jag säga,nej inte så ofta som jag borde, Du min prinsessa vad du är skön och underbar, men det tenderar att alltför sällan dessa fraser kommer ut över mina läppar. Det är så att man ibland tar allt för givet, man tänker inte på att ge det lilla beröm som så ofta gör vardagen enklare att leva. Vi går där med våra lumbagon, längtar efter den principata känslan, men där slår man oftast till förgäves. Så sensmoralen i denna lilla fundering blir således; carpe diem, om man så säger eller principium rationis sufficientis. Jag känner mig lite som en pragmatiker, i all min blygsamhet förstås. Vi ses/hörs