Skratt

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.
Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.
Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.
Om ordet säger en del,
så säger dina ögon kel.
Vad det blev så längtan
är av en trängtan.
Också jag såg,
den var inte låg,
liksom annars det sved,
därav jag led.
Nog om det som skred,
inte vad det blev.

L.I.Lerlinder(ad hoc)