Oraklet

Oraklet sägs ursprungligen ha tillhört Gaia (jordgudinnan). Från henne övergick det först till Themis och slutligen till Apollon. Att templet gick över till Apollon sattes i förbindelse med dödandet av draken Python, varifrån man även härledde det äldre namnet Pythó, under vilket orten redan i de homeriska sångerna prisas för sitt orakeltempel, som var välsignat med rika skatter. Sedan detta urgamla tempel brunnit ned år 548 f.Kr. insamlades från hela Grekland bidrag till dess återuppbyggande, vilket för ett pris av 300 talenter övertogs av alkmaioniderna, som fördrivits från Aten. Av dem utfördes återuppbyggnaden på ett ännu praktfullare och kostsammare sätt än ackordet föreskrev. Det nya templet smyckades sedermera av attiska konstnärer med härliga bildverk. I dess försal (pronaos) lästes tänkespråk av Greklands sju vise. I den innersta helgedomen (adyton) öppnade sig den orakelgivande jordrämnan, och där befann sig även den s.k. "jordnaveln" (omfalos), ett kägelformigt marmorblock som betecknade Delfi såsom jordens medelpunkt.


Sibyllan i Delfi av MichelangeloDet delfiska oraklet förestods av ett talrikt och väl organiserat prästerskap, vilket som sitt verktyg använde den s.k. Pythia, Apollons prästinna. När oraklet skulle rådfrågas, fördes Pythia, efter förberedande offer och reningsceremonier, in i tempelcellan, där hon tog plats på en trefot över jordrämnan. Under inflytande av de uppstigande giftiga ångorna råkade hon i ett krampaktigt extatiskt tillstånd och utstötte osammanhängande ord. Dessa sattes därefter av prästerna samman, i episkt versmått, till svar, som oftast var dunkla och mångtydiga. Ett av de mer berömda exemplen på detta är när den lydiske kungen Krösus frågade oraklet hur det skulle gå för honom i kriget mot Persien. Oraklet svarade att om Krösus korsade floden Halys skulle ett stort rike gå under. Krösus tog det som ett gott tecken och korsade floden, varpå hans rike gick under. I en senare tid gavs dock orakelsvaren merendels på prosa.

Till en början lär orakelsvar ha meddelats endast en gång om året, på sjunde dagen av vårmånaden "Bysios", men sedermera under en viss tid varje månad. De många orakelsökande medförde naturligtvis rika skänker, och därigenom hopades småningom omätliga skatter. Genom vidsträckta förbindelser och ett klokt aktgivande på tidens tecken kunde prästerna ofta meddela välgrundade råd och förutsägelser med avseende på krigsföretag, koloniers anläggande och andra politiska angelägenheter. De förstod också ganska väl konsten att utsprida orakelsvar efter viktiga tilldragelser, för att ge sken av att ha förutsagt vad som skulle inträffa (s.k. oracula ex eventu). Oraklets inflytande var under den äldre tiden synnerligen stort inom hela den grekiska världen; framför allt lade spartanerna, som var ivriga Apollondyrkare, stor vikt på att stå i gott förhållande till det och att i alla sina företag låta leda sig av dess röst. Även främmande furstar och stater sökte ofta råd hos den delfiske guden. Småningom förlorade dock oraklet sitt anseende, dels till följd av stigande upplysning, dels även därför att prästerna genom uppenbar partiskhet och besticklighet ådrog sig allmänt misstroende, så att t.ex. Cicero kunde beteckna de orakelsvar som utgick från Delfi som i högsta grad föraktliga. Under den romerska kejsartiden höjde sig oraklet åter något i anseende; men det rådfrågades mestadels endast rörande obetydliga privata angelägenheter. I kyrkofädernas skrifter angrips det med stor bitterhet såsom en av hedendomens fästepunkter.

Peter Pan kunde kanske också ha varit ett orakel. Oe....deletär