Som en blomma, sprungen ur bergväggen
Omöjligt att växa, ändock där
Skör som en nyfödd
Känslig för varje vingslag, varje vindpust
Lekande i varje solstråle
Rädd varje natt

Men ibland är nätterna längre
Ibland är nätterna för svarta
Och många dagar är solskenet starkt,
underbart varmt
Jag önskar att solen vinner över månen

Den plats jag allra helst önskar att va på,
är utan tvekan där hemmet har sin vrå.
Likt en fågel jag aldrig bliver,,
ty min saknad spår längtan utav iver.
Så en dag jag skall bygga mig ett Babels torn,
för att i nästa stund där inget av ett korn.
Sålunda mig verkligheten spelar mig et spratt,
ty det långt mellan dag och natt.

Så nu mina vänner och alla som jag inte känner,
har jag mitt slut förnimat att jag vänder.
Mig och jag för ett samtal utan slut,
nu får det banne mej bli en salut.
En dikt kan bli lång,
den kan sjungas som en sång.

Acta est fabula, plaudite!

Av: Lars Isidor Langenstrof