Vrede

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,
fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,
staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!
Då skulle jag hålla min stridstid ut,
ända till dess att min avlösning komme.

Du skulle då ropa på mig,
och jag skulle svara dig;
efter dina händers verk skulle du längta;
ja, du skulle då räkna mina steg,
du skulle ej akta på min synd.
I en förseglad pung låge då min överträdelse,
och du överskylde min missgärning.

Men såsom själva berget faller och förvittrar,
och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
såsom stenar nötas sönder genom vattnet,
och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,
så gör du ock människans hopp om intet.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;
du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;
om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Hennes kropp känner blott sin egen plåga,
hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Detta är ett litet prov på läsning, ur Åsa Larssons
bok, Till dess din vrede upphört.

Detta mina vänner är också ett utdrag ur Job, Kapitel 14,
verserna 13-22

Förnimelse av det onda, vi är ännu inte i dödsriket,
men vi skall komma dit en dag, ty intet skall varda
förment, att vi skola undkomma dess mörkare värld.

Om det ska sägas, att jag inte är speciellt av ämnet lärd.
Man kan ju alltid försöka sig på en värdering, men det skall
inte jag ge mig på, det vore förmätet, att säga, jag kan.
Men så vida jag i ämnet hörde i dag att en av våra trogna
korsordslösare hade varit på ett möte i Betlehemskyrkan,
så kunde jag ej låta det gå om intet.

Ad libitum och det känns så, för mig.