Äntligen

Tänk, vad skönt att det är någon som har insikten att skönja det dunkla även om det är i månget stycke det emotsagda. Jag har nästan låtit mig tröttna på att gestalta mitt ljus min tystnad. Frånvaron är min storhet. Det är lätt att säga: Här är jag, nu kan ni vara vissa och säkra och behöver inte tvivla längre. Nu vill jag lyssna, medan ni talar om lidandet. Jag tror på trösten och förlåtelsen, medlidandet. Nu står jag på botten av brunnen och det kalla vattnet når min hals. Även en människa kan sina och torka ut. Jag har mött själar som påstått sig ha skådat ljuset och de har inte känt fruktan. ty vi är nu nära, kommer på att jag fruktar nog mest mig själv, när det gäller insikten om min egen svaghet; självömkan, vad i all min skapare har det blivit av det jag en gång ville, tror att det har satt sig som en tvistad arm kring mitt mellangärde. Sålunda skulle min tro komma på skam, men vi lämnar det där hän. Finn det vi mäktar med, så blir det till en dans på glödande kol. Nu måste det till en försköning av orden, så vi kan sikta på kommande möten, utan krav. Oe....kommer tid, kommer råd