Enda

Nu vet jag att det största miraklet bland oss är detta enda, och det kommer av nåd. Vi har egentligen inga ord för det och därför räcker tystnaden så gott. Vi kan bygga hus som sträcker sig efter molnen, och flyga långt i maskiner, men det är ingenting mot vad kärleken förmår. Så om den vise drar in denna strimma av nåd, är vi förlorade, tro mig, men världen är full av dem som säger emot och förnekar, ja, hånar. Ty jag har själv varir en av dem. Jag är icke döpt i kyrkan, hade varit något annorlunda tror Ni, jag vet inte, men att spekulera i dylika ting går bara inte. Jag har inte flytt, bara tagit några steg åt sidan för att bättre kunna se på mitt och andras liv. Ty det finns minnen som ingen förutom den Vise kan utplåna och han vill det inte alla gånger, eftersom vi måste ta ansvar för våra handlingar och uthärda följderna av dem. Somligt är så svårt att lossa från själ och kropp att man måste be om hjälp och hålla sig undan, medan det sägs. När det har kallnat lite, kan man möjligen stryka sina sinnen mot det igen. Den Vise drar inte det tunna strecket i mitt ansikte och ger mig kraften i miraklet som besegrar allt, kärleken. Ingen annan människa kan skriva åt mig. Jag må låna vackra och dyrbara ting, bilar och pengar, men inte ordet. Jag veckade ut min blanka penna och räknade sekunder, nu var det slut på mina ord, för ikväll. Oe....nybörjare som vad