Det kommer dagar dom som är livet, det konstiga i det är att vissa av dagarna inte vill vara dom dagar som jag vill att dom skall vara. Det rycks på nåt vis, hit och dit, men av vilken anledning vet jag ej. Skulle påstå att livsglädjen sitter och hånflinar på min axel. Det är också en förunderlig vetskap, som jag inte har känt förut. Det har blivit ett mantra att inte kunna uttala orden, en besvärjelse. Skumt är det i alla fall, som om det voro en talande viskande ande i mittt öra. Jag vill för allas vår skull inte minst mig själv, eludera hela alltet. I morgon kommer det en del folk för att gratta min älskling på hennes födelsedag, och då tror jag att anden har tar en paus i sitt evinnerliga uppvaktande. Hoppas att det är någon som har(är) elokvens i morgon.
Persefone för evigt....ibidem i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar