Tystnad

Skulle inte skriva detta, men det är oundvikligt. Tystnad är nog det värsta som kan hända en människa, omgivningen är inte med. Vet å tusan om det är nån som fattar "varför" det är som om det var en förmåga som släpptes lös, och för att sedan verka långsamt in till det okuvliga, sen det som sker är inte bara trist, det är enbart av synism. Okulta ting är inte vardagliga direkt, men dom sker i det fördolda tysta, längst bort i det yttre rummet, där satt han och tryckte, kunde han visa sig. Nej det var som förgjort, dom var som vargar, försökte sig på att driva honom till kanten av ravinen. Det var som om f..n tänkte han ännu en gång skall jag få gå nån gång, jodå gör det du, det är inget som hindrar dig, men det var nåt som höll honom kvar, i likt ett grepp, som inte släppte taget, varför måste det va så, ja den hade svaret, det är få förunnat. Nu var det nästan så det krampade i den vänstra öronsnibben, hur kan det göra så, krampa i en öronsnibb, ja varför inte. Han tyckte sig se en form av en gestalt där i det dunkla rummet, men är det , ja vem var det måntro, det var längesedan dom hade setts, men nu var det dags, det var en hake bara, han står i min spegelbild, rör jag mig så står han fortfarande kvar. Och för sedan när jag tittar i spegeln nästa gång, ja då är han borta för alltid. Ruggit kanske, men lugn det är bara en fiktion, påhittad, tror jag, kan inte vara riktigt säker.
Ses på teatern, Augustus